Drömmer androider om elektriska får?

Blade Runner… Jösses, det var inte igår man såg den rullen…

Hittade DVD:n (The Final Cut) billigt nere på Skivbörsen för nån vecka sen och tänkte att, ja, den har ju ett visst kultrykte och så har jag ju mitt filmprojekt att tänka på också, så jag slog till. Och nu har jag precis kollat klart på den… En fantastiskt visuellt rik film var det må jag säga! Vilka miljöer! Och då ska man komma ihåg att den kom ut 1982 när man inte hade samma tekniska resurser som idag (vilket jag i och för sig inte nödvändigtvis tycker är en nackdel, det var mer genuint hantverk förr i tiden). Storyn är väl hyfsat intressant den också, men jag måste ärligt erkänna att jag inte blev helt såld. Måste nog se om den nån mer gång för att komma i närheten av att uppskatta den lika mycket som de hängivna anhängarna gör…

Vad gäller skådespelarinsatserna så kommer jag osökt att tänka på The Dark Knight såtillvida att det är en av birollsinnehavarna som dominerar. Likt förhållandet Heath Ledger/Christian Bale sopar Rutger Hauer banan med Harrison Ford (och därmed inte sagt att Ford är kass). Roy Batty (Hauer) är en replikant som löper amok och han och hans anhang jagas av en s.k. blade runner (dvs. en sorts prisjägare som specialiserat sig på just replikanter) vid namn Rick Deckard (Ford). Sett som en actionfilm funkar det, helt klart, och som sagt är miljöerna storslagna, men det är väl kanske mest de filosofiska implikationerna som vore intressant att analysera… Replikanterna har nämligen en sorts felsäkring inbyggd i sig; de har av sin skapare fått en högst begränsad livslängd och det är just det som Batty vill göra nåt åt. Trots att det inte ska vara möjligt, eller åtminstone önskvärt, så är replikanterna inte alltid själva medvetna om att de inte är riktiga människor är (och det är ju en av de saker som vore kul att diskutera, vad är en människa?) men det händer att de blir det och då revolterar. Roy Batty vill inte dö, han vill leva. Och Hauer gör en storstilad insats då han förklarar detta i en sorts science fiction-genrens svar på Hamlets monolog. Utan tvekan filmens höjdpunkt.

Ja, i slutändan måste jag ändå säga att detta är en klart sevärd film. Man kanske skulle ge sig på att nån gång läsa boken som filmen bygger på, Philip K. Dicks Androidens drömmar. Nånting som filmen också är känd för är för övrigt det faktum att det varit en himla massa dribbel med rättigheter hit och dit och i en kort introduktion berättar regissören Ridley Scott om vad det är som gör denna ”Final Cut” (dvs. slutgiltiga klippning, version) till den enda version du nånsing borde ha fått se. Svårt för mig att ta ställning till det, men allt som oftast brukar man kunna lita på att den version som är närmast vad regissören vill, det är den man bör se (om man nu har ett val).

Apropå litteratur så är det lite kul, en av replikanterna tar in på ett hotell som heter Bradbury Building – Ray Bradbury räknas ju i likhet med Philip K. Dick till science fiction-litteraturens förgrundsgestalter, och ifall det är en sorts homage från Ridley Scott vet jag inte men humor är det. Så, i alla fall, har ni inget bättre för er nån kväll här framöver så har i alla fall jag ett förslag på vad ni kan roa er med.

Ja, nog om det, nu ska jag ta och knyta mig och se ifall jag hinner räkna några elektroniska får innan John Blund kommer på besök.

Read Full Post »

Oldskool gräsrotsaktivism

Min politska gärning denna den första maj har bestått i att jag återupplevt en gammal filmklassiker. Det är så att för nån vecka sen så fick jag låna en bok av en av mina högt värderade kollegor på kneget, denna förträffliga bok var ingen annan än Tage Danielssons Sagor för barn över 18 år, illustrerade av Per Åhlin. Den mest kända av dessa underbara sagor är kanske Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken Tage gjorde film av tillsammans mer Åhlin. Några av favoriterna är Sagan om Elis Bengtssons datamaskin, Sagan om Frankensteins medeltal och Sagan om Romeo och Julia. Dessa sagor läste jag på bussen till och från jobbet och många av dem var så bra, så roliga och tänkvärda att när bussen var framme så hade man bara lust att sitta kvar och åka ett varv till. Humorn och iakttagelserna i sig gör boken värd att läsa, men det som verkligen förgyller, det som i mina ögon gör detta till stor litteratur, det är språket. Tage Danielsson kunde verkligen använda sig av vårt svenska språk på ett sätt som inte många kan.

Hur det nu är så blev jag sugen på att tillgodogöra mig något mer ur Tages fantastiska verk. Valet föll till slut på Släpp fångarne loss, det är vår!. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag såg denna gamla fängelsefars, men det var ett kärt återseende må jag säga. Lena Nyman och Tage Danielsson som Frida och hennes vän, Ernst-Hugo som brottslingen Harald Hansson, Margaretha Krook som Haralds älskade Flora, Gösta Ekman som fängelsedirektören som ser allt, Hans Alfredson som fångvaktare Erlandsson och Jan Malmsjö som en av Haralds medfångar… det är ingen dålig samling skådespelare inte! Storyn ter sig idag mindre som en vass satir och mer som ett naivt charmigt resonemang av klassiskt Hasse&Tage-märke, och humorn är precis så bra som minnet ville göra gällande. Replikerna, scenerna och sångerna är underbara. Kommer ni t.ex. ihåg den här?

– Nämen se direktörn, som jag har längtat. Ah, direktörn ser strålande ut. Di grå tinningarnas charm.
– Det är inte charm, det är målarfärg.

Så vill du uppleva lite nostalgi, då ska du ta och beställa Släpp fångarna loss, det är vår!. Detta är en värdefull del av vår kulturskatt som du inte får gå miste om!

Read Full Post »

Tredje gången gillt för Hammetts detektiv

Fredag eftermiddag. Löning. En man i trettio-årsåldern går in i en affär. Han går fram till en hylla, tar ner ett fodral, går till disken, betalar och går ut igen. I sin hand håller han en film. Riddarfalken från Malta.

Dashiell Hammett. Hade det inte varit för honom hade vi kanske aldrig hört talas om Humphrey Bogart. Hammett var en före detta Pinkterton-detektiv som började skriva deckarhistorier, som publicerades i t.ex. Black Mask. Hammett är också känd för att ha skrivit Röd skörd, en berättelse som legat till grund för exempelvis filmatiseringar som Akira Kurosawas Yojimbo – livvakten, vilken i sin tur inspirerade Sergio Leone att göra sin spagettivästern För en handfull dollar, rullen som gjorde Clint Eastwood till en megastjärna. Hammett tillhörde pionjärerna inom skolan som körde med hårdkokta deckare, ett steg bort från den mer klassiska detektivtypen, ni vet, Sherlock Holmes. Hammetts inverkan på deckargenren är omfattande, milt uttryckt. Bogart spelade senare en annan detektiv, Philip Marlowe, författaren Raymond Chandlers odödliga hjälte. Sam Spade, huvuvpersonen i Riddarfalken från Malta och Philip Marlowe har blivit sinnebilden för den hårdkokta deckaren, och vi har inte minst Bogart att tacka för detta. Bogart, och ett helt gäng personer till faktiskt.

Warner köpte rättigheterna till Hammetts novell, och Bogarts gestaltning av Samuel Spade var inte den första i ordningen, utan faktiskt den tredje. Den första upplagan kom 1931 och spelade in hyfsat med pengar på biograferna, men den andra filmatiseringen, Satan met a lady med Bette Davis i en av rollerna, floppade. Man anlitade John Huston som regissör, trots att Huston var tämligen okänd på den tiden. Riddarfalken… blev hans första film. Huston ville ha Bogart i rollen som Sam Spade men högst på bolagets lista stod George Raft, med vilken man hade ett kontrakt. Efter en del dealande lånade man dock ut Raft till ett annat bolag och Bogart fick rollen, hans första stora huvudroll. Resten känner ni till. Både Bogart och Huston blev snart två av Hollywoods stora, och de skulle komma att samarbeta igen, ni kan med fördel spana in Sierre Madres skatt, Bogart är helt outstanding i rollen som Fred C. Dobbs, och regissör John Huston och hans skådespelare till far, Walter Huston (som för övrigt har en biroll i Riddarfalken), blev första far-son-duo att belönas med en Oscar för sin medverkan en och samma film.

I andra roller i denna underbara film noir ser vi t.ex. Mary Astor, Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Astor spelar Brigid O’Shaughnessey, en femme fatale på jakt efter den mytologiska falken. Hon försöker manipulera Spade, som får kämpa hårt för att stå på rätt ben. Peter Lorre gör en fantastisk insats som Joel Cairo, en hal men sammansatt figur som också är ute efter den eftertraktade falkstatyetten. Lorre samarbetade under sin tidiga karriär med bland andra Alfred Hitchcock. Han finns med i Casablanca, Bogarts kanske mest kända film. Han fick sitt stora genombrott i Fritz Langs gripande M, en film jag verkligen kan rekommendera. Greenstreets insats är också den minnesvärd. Bara genom sin fysiska närvaro utgör Greenstreet en respektingivande skurk, den ambitiösa Kasper Gutman. Alla vill de lägga sina smutsiga vantar på falken som titeln anspelar på, och de skyr inga medel. Precis som filmskurkar ska vara, med andra ord.

Egentligen vet jag inte om det finns så mycket mer att säga om filmen, annat än att om ni inte redan sett den, så måste ni göra det, så fort ni bara kan! Visst finns det många bra rullar i den här genren, Den tredje mannen, En djävulsk fälla, Chinatown och L.A. Konfidentiellt bara för att nämna några av mina favoriter, men som alltid tycker jag inte det är fel att söka sig tillbaka till rötterna. Det är ju trots allt Bogart vi snackar om här, eller hur?

Read Full Post »

Dramatik av sällan skådat märke

Kanske förtogs det hela en aning av att jag visste vad som väntade, men bortser man från det var det en filmisk upplevelse utöver det vanliga att se Vem är rädd för Virginia Woolf?. Elizabeth Taylor förtjänade sin Oscar, det törs jag nog säga utan att veta vilka hon konkurrerade med. Richard Burton var också storslagen. Finalen var magnifik! Du kommer inte må bra av att göra det, för det är ingen feelgood story, men om du får chansen så se filmen, you won’t regret it.

Dagens filmtips: Vem är rädd för Virginia Woolf?

Read Full Post »

Tro på hypen!

Grabben är värd sin Oscar, sen får hans död ha ökat på hypen hur mycket som helst.

Read Full Post »

Den föränderlige James Bond

– I admire your courage, miss…?
– Trench. Sylvia Trench. I admire your luck, mister…?
– Bond. James Bond.

Ja, så presenterade han sig för oss första gången i Agent 007 med rätt att döda, världens kanske mest kända spion. Så gott som alla filmälskare som nånsin sett en Bondrulle har förstås sin egen uppfattning om vem som bäst gestaltat Agent 007 på vita duken. Själv lutar jag åt att hålla med Aftonbladets Martin Söderström: Daniel Craig är bäst. Om ni bara tillåter mig ska jag förklara varför. Men först, för er som inte redan känner till bakgrunden, lite historia.

James Bond var från början inte en karaktär inom filmen, nej, den brittiske författaren och före detta underrättelseofficeren Ian Fleming skrev en rad böcker och novellsamlingar om James Bond och den första, Casino Royale gavs ut 1953. Efter en del rättighetsdribblande kom så den första filmen, på engelska kallad Dr. No med Connery i rollen som Bond. Det har skrivits böcker om Bond även efter Flemings död 1964. Det har också gjorts 21 officiella filmer och en tjugoandra är på väg.

Den första filmen jag själv såg var Åskbollen, även den med Sean Connery. Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns att jag såg den hemma hos min moster som på den tiden bodde i Åkersberga. Vid samma tillfälle såg jag också Iskallt uppdrag (med Timothy Dalton i huvudrollen) som förmodligen lagom kommit ut på video vid den här tiden. Jag stod på gränsen mellan barndom och tonåren och jag blev på en gång fascinerad av den coola agenten med rätt att döda. Sen dess har jag sett varje Bondfilm och jag har, som sagt, också min personlige favorit.

Kanske är det för att jag såg just de två filmerna först som jag gillar Timothy Dalton så mycket. Många Bond-fans brukar ha nånting emot honom, men jag har alltid diggat honom. OK, han var ingen Sean Connery (vilket jag numera kan tycka är på gott och ont), men han var i alla fall bättre än den fjantige Roger Moore. George Lazenby, som bara spelade i en enda Bondrulle, I hennes majestäts hemliga tjänst, har jag inte sett på så länge att jag kan ha någon bildad uppfattning om, så jag lämnar honom åt sitt öde. Jag har aldrig riktigt gillat Pierce Brosnan, som debuterade som Bond i GoldenEye. Nej, ända fram till för bara nåt år sen var det Sean Connery som var den bästa Bond i min värld.

Länge var Bondfilmerna spektakulära att se, men i och med att Hollywood gjorde maffigare och maffigare actionfilmer så tedde sig Bondrullarna inte längre lika lockande. Eller kanske det beror på att jag växte upp och inte längre är en lättimpad tonåring, det kan vi låta vara osagt. Men så kom Daniel Craig in i bilden och blåste liv i den gamla filmserien igen och de filmer som jag totalt tröttnat på (efter att ha sett dem ett otal gånger i Bond-festival efter Bond-festival på TV3) framstod nu i ett lite annat ljus, ett ljus som skulle bli ännu starkare.

Casino Royale gick upp på biograferna men i typisk Mange Brav-stil såg jag den aldrig på bio. Vad jag däremot inte kunde undgå att göra var att höra talas om den goda kritik som filmen fick, och alla snackade om att Craig var den filmens Bond som var mest trogen den litterära motsvarigheten. Och eftersom jag alltid gillat att läsa böcker bestämde jag mig för att läsa boken istället. Så en varm sommardag tog jag cykeln ner på stan för att få tag på ett exemplar.

Det visade sig inte bli så lätt som jag hade trott. Till min stora förvåning hittade jag inte en enda Bond-bok på Stadsbiblioteket. Så jag gick till Wennbergs bokhandel istället. Inte en Fleming-bok så långt ögat nådde. Jag fortsatte till Akademibokhandeln, och efter en del letande hittade jag till slut (bokstavligen) ett ex, pocket, på engelska, med Craig på omslaget, uppenbarligen en nyproducerad upplaga som kommit ut i samband med filmens release. Jag tycker ändå det var lite konstigt att inte bokbranschen gjort ett rejält försök att haka på trenden som filmen skapade, nu om nånsin hade det väl varit läge att försöka kränga lite av Flemings gamla alster, men icke! Eller så överskattar jag Svenssons intresse för att läsa böcker. Likväl är det kanske så att jag fick tag på den enda kopian som fanns tillgänglig i hela Västerås. Jag har svårt att se det som en seger, känns mer som ett nederlag faktiskt, om ni förstår hur jag menar.

Nåja, jag hojjade hem igen och faktum är att jag mer eller mindre sträckläste Casino Royale. Här mötte jag en James Bond som jag inte alls kände igen från alla filmer som gjorts sedan det tidiga 60-talet. Flemings Bond var faktiskt en mer sammansatt figur än filmens version. I en tidsålder som i mångt och mycket präglas av synen på vad som är politiskt korrekt kan man förstås ha synpunkter på huruvida Bond är en karaktär som förtjänar att beundras, men boken var hur som helst fängslande. Det som jag gillade mest av allt var att man fick en förklaring till varför Bond gestaltats på det sätt han framställts i filmerna. Sen kan man köpa den förklaringen eller inte, det är upp till var och en. Men man får i alla fall veta hur allting började.

Efter detta lyckades jag hitta fyra till Fleming-böcker på Leanders, och jag har läst en av dessa, Leva och låta dö. Vad jag upptäckte när jag läste den var att filmen inte alls var en bokstavlig filmatisering. Istället är det så att karaktärer, händelser och scener ibland dykt upp i andra filmer. Det finns t-ex- en scen i boken när Bond och hans vapendragare CIA-agenten Felix Leiter ska bryta sig in i en lagerlokal i Miami som tillhör skurken Mr. Big. De blir dock ertappade av Mr. Bigs hantlangare och Leiter kastas som levande bete till en glupsk haj. Motsvarande scen finns inte alls med i filmen Leva och låta dö (med Roger Moore), utan i Tid för hämnd (med Timothy Dalton).

Hur mycket jag än gillade boken Casino Royale så dröjde det ett tag till innan jag till slut såg filmen. Det var när jag precis hade flyttat in i min nya lägenhet som jag en fredagskväll satt och surfade lite och på Aftonbladets hemsida (har jag för mig att det var) såg jag en reklam från Cloetta, som hade en James Bond-tävling. Man skulle svara på 20 frågor om James Bond och man hade chansen att som förstapris vinna DVD-utgåvan av Casino Royale. Jag hade inget bättre för mig så jag surfade in och gjorde testet, men jag måste erkänna att jag inte lyckades så jättebra, i alla fall sämre än vad jag hoppats på. Man jag fyllde ändå i namn och adress och tänkte inte mer på det.

Så döm av min förvåning när det ett par månader senare dimper ner ett brunt vadderat kuvert i brevlådan, innehållande inget mindre än sagda DVD-film plus ett brev från Cloetta som berättade att jag vunnit utlottningen av filmen. Jag måste ha missat det där med utlottning.

Kanske färgades min åsikt om filmen av denna lyckosamma tur, men efter att ha väntat så länge på att se filmen efter att ha läst boken så kan jag inte annat än säga att jag (faktiskt) tycker att det är en av de bästa filmatiseringar jag sett. Och Daniel Craig är mycket bra i huvudrollen. Jag vill inte påstå att jag är nån Bond-fantast eller -expert sådär, men jag tycker att ingen annan varit så trogen litteraturens James Bond. Att man sen flyttat handlingen från franska rivieran till Balkan är fullt förståeligt. Det är ju en av de utmaningar som Bond-makarna stött på nu sedan Sovjetunionen bara är ett minne blott (i alla fall för oss utanför landets forna gränser); att aktualisera och förnya världen så att den bättre stämmer överens med verkligheten. Det enda jag på rak arm kan komma på som jag inte gillade var att de bytta ut det klassiska baccarat-spelet mot den mer poppiga pokern. Som om poker behövde mer utrymme i media.

Nåväl, det finns mycket mer man kan säga om James Bond, men jag tänker avsluta med att ger er lite tips om vad ni kan roa er med, ifall nu skulle ha lusten att kolla in Bond (igen). Givetvis måste ni läsa boken, det är den faktiskt värd, men ska ni se en Bondrulle i helgen ska ni inte se Goldfinger (trots att det är en av de solklart bästa och mest populära av alla Bondfilmer), nej, istället ska ni spana in den film som kom efter Goldfinger.

Dagens boktips blir sålunda: Casino Royale av Ian Fleming.

Dagens filmtips: Åskbollen med Sean Connery i rollen som James Bond.

Eller så kan ni ju gå kurs och lära er spela baccarat istället.

Mycket nöje!

Read Full Post »

En film säger mer än tusen ord

Film är nånting som alltid intresserat mig. Det finns givetvis vissa filmer, skådisar och regissörer som jag gillar mer än andra. Ett sätt att hitta nya sevärda filmer är att om du precis sett en rulle du tyckte var bra så ska du notera vilka som spelade de viktiga rollerna, vem som regisserade, producerade, gjorde filmmusiken, vem som var fotograf osv. Hoppa aldrig, aldrig, aldrig över eftertexterna! Det är en order. Tyvärr brukar de kommersiella kanalerna i Sverige (TV3, TV4, Kanal 5 och TV6 m.fl.) ofta bryta filmen mitt i eftertexterna och det brukar reta mig till vanvett. Men de måste väl få in tio sekunder mer av reklam mellan programmen. Men, chilla, om du råkar ut för det så finns det lösningar.

Diggar du t.ex. Johnny Depp i Pirates of the Caribbean så ska du naturligtvis kolla in fler av hans filmer nästa gång du kilar ner till videobutiken. Man kan ju också surfa in på exempelvis IMDB. Det är en bra databas där du, så länge du är någorlunda hävlig på engelska och har en grundläggande förmåga att lägga ihop två och två, enkelt kan klicka dig fram och göra nya upptäckter. IMDB är ett av de bokmärken jag har lättillgängligt i min webläsare. Den har sina sidor den också men det är i alla fall ett ypperligt ställe att börja söka efter nya (och gamla) guldkorn.

Jag har också kommit på ett annat sätt att hitta så många bra filmer som möjligt. Precis som många andra svenskar brukar även jag göra fynd på den årliga bokrean, och för inte alltför många år sen hittade jag en bok som skänkt mig mycket nöje, nämligen 501 Must-See Movies, vilken jag inhandlade för en billig penning. Inte långt efter detta fick jag också i julklapp eller present, kommer inte ihåg vilket, en liknande svensk bok av morsan och farsan, 1001 filmer du måste se innan du dör, också den en veritabel guldgruva. Som titlarna antyder så finns innanför pärmarna ett antal filmer listade, filmer som kritiker, journalister och cineaster enats om är bland de bästa som finns att tillgå. Nu kan man ju förstås diskutera hur värt det är att förlita sig på sådana experters åsikter, men ett ställe att börja på är lika gott som något annat. För övrigt finns all tänkbar information att läsa om varje film, inte bara vilka som medverkat på ett eller annat sätt, utan även vad filmen handlar om, vilka stora priser den nominerats till och vunnit, och också varför den anses vara ett viktigt bidrag till filmkonsten, med mera.

Efter att jag läst igenom dessa två böcker ett par gånger började jag fundera på hur många av dessa filmer jag själv sett. Jag märkte att det totalt inte handlar det om 1502 filmer, flera stycken finns med i båda böckerna. På så sätt såddes fröet till vad som skulle bli mitt eget lila filmprojekt, dvs. att se så många av dessa filmer som möjligt. Sedan dess brukar jag varje vecka genomsöka TV-tablåerna för de kanaler jag har efter filmer som finns med i dessa böcker. Inte sällan händer det att jag programmerar timern på DVD-spelaren.

I ärlighetens namn så måste jag medge att inte allting jag sett har fallit mig i smaken. Jag är mer förtjust i vissa genrer än andra, och det finns inte en chans att jag kommer se exempelvis Moulin Rouge, Festa med Ferris eller Ghost även om de stod med på världens alla filmlistor. Generellt har jag svårt för t.ex. musikaler. För en tid sen spelade jag in West Side Story, men jag pallade inte mer än en halvtimme, sen fick jag nog och raderade skyndsamt filmen från hårddisken på DVD:n.

Å andra sidan har jag gjort flera fynd, jag har sett filmer som jag kanske aldrig hade sett om det inte vore för dessa två böcker. Rom – öppen stad är ett exempel. Det är ett drama av italienaren Roberto Rossellini som handlar om ett par människor som på olika sätt dras med i motståndsrörelsens kamp mot nazisternas ockupation av Rom under slutet av andra världskriget. Eller ta en sån film som Lawrence av Arabien, med sådana odödliga skådespelare som Peter O’Toole, Sir Alec Guinness, Anthony Quinn och Omar Sharif i rollistan, en film som säkert alla hört talas om men kanske inte alla sett. Regissören Sir David Lean har påverkat generationer av filmskapare, exempelvis Steven Spielberg och min egen favorit Sergio Leone, bara för att nämna några. Lean har flera mästerverk på sin meritlista, vad sägs om såna klassiker som en erkänt skicklig filmatisering av Charles Dickens Oliver Twist, Lysande utsikter, även det en Dickens-filmatisering, Doktor Zjivago och inte minst Bron över floden Kwai.

Av de 501 filmer som finns med i den förstnämnda boken så kan jag med säkerhet säga att jag sett 198 stycken, men då har jag inte räknat med sådana som jag vet att jag sett men varit för ung för att komma ihåg, det finns faktiskt ett par såna. Jag har gjort en fin liten Excel-lista för att hålla reda på vilka jag sett och inte sett. Jag har inte kommit mig för att plita ner de 1001 filmerna från den andra boken än, men det kommer jag givetvis göra i sinom tid.

Om ni vill så kan ni kika själva vilka filmer jag sett. Notera dock att jag inte tagit med den svenska titeln i denna lista. För övrigt så tarvar knappast listan någon förklaring, annat än att de filmer jag inte sett ännu markerats med en nolla och de jag sett med en etta. Ni kan ju förstås använda er av listan själva ifall ni skulle vilja se fler gamla klassiska filmer men inte vet var ni ska börja. Om ni gör det kommer ni inte ångra er, det törs jag lova. Mycket nöje!

Read Full Post »

Det stora språnget!

Efter att ha haft en underbar vecka och efter att ha funderat på det ett tag så bestämde jag mig till slut för att kasta mig ut i rymden. Det är inte ett beslut som man kommer fram till utan vidare. Finns det någon som kan hjälpa till att hala in dig om det visar sig att rymddräkten läcker? Tänk om livlinan går av? Ska jag skriva på svenska eller engelska? Kommer jag få en massa negativa kommentarer? Eller ännu värre, tänk om ingen alls kommer läsa vad jag har att dela med mig av? Tja, jag kan ju alltid bara logga ut och krypa ner och gömma mig under det skyddande täcket i min säng. Vem vet, det här kanske blir det kortaste experimentet i mänsklighetens historia.
 

Den senaste veckan har jag sett ett par filmer som jag verkligen gillade väldigt mycket. Tillsammans med mina två brorsor och min brorson var jag på bio i Stockholm och såg Kung Fu Panda, den första filmen jag sett på bio sen Flying Daggers. Även om jag hade hört att filmen hade fått en hel del dåliga recensioner så var mina förväntningar höga. Brorsan berättade att han varit på bio ett par gånger med min brorson Nino och att Nino ofta har svårt att koncentrera sig en hel film och att han tröttnar efter halva filmen och vill gå hem. Men den här gången var han på helspänn genom hela filmen. Han tyckte karaktärerna var tokiga. Jag tror han gillade pandan mest.

Eftersom de flesta svenska femåringar inte kan engelska så bra så såg vi den dubbade versionen. Visst hade det varit kul att se den med engelskt tal, men det var inte hela världen. Det var massor av ungar i salongen och jag fruktade det värsta, men på det hela taget var dom mycket tystare och mer väluppfostrade än vad jag hade föreställt mig. Det var bara en liten unge som satt på raden bakom oss som ibland frågade sin mamma vad de olika karaktärerna höll på med, men det var inte så farligt. Efter ett tag kunde jag släppa det och koncentrera mig på filmen istället. Vi hade reserverat platser på bänken näst längst bak så vi såg bra. Det verkade som att föräldrarna i salongen diggade filmen lika mycket som kidsen gjorde, i alla fall att döma av de rungande skrattsalvorna. Allt som allt var det en mycket bra film.

I förbigående skulle jag bara vilja ta tillfället i akt att rekommendera en annan film jag såg i veckan, nämligen Hayao Miyazakis Min vän Totoro. Ni minns säkert Spirited Away och om ni, liksom jag, gillade den, så kommer ni vilja kolla in fler av Miyazakis fantastiska filmer.

Den sista filmen jag vill nämna är Jim Jarmuschs Night On Earth, en av de bästa filmer jag sett på flera år. Att få haka på fem taxichaffisar från fem olika städer kanske inte låter så upphetsande i era öron, men tro mig, det är det, i alla fall om ni låter Jarmusch guida er på turen.

Okej, jag tror vi nöjer oss med det så länge. Tror nog jag ska fortsätta ett tag till med det här experimentet…

Read Full Post »