Blade Runner… Jösses, det var inte igår man såg den rullen…
Hittade DVD:n (The Final Cut) billigt nere på Skivbörsen för nån vecka sen och tänkte att, ja, den har ju ett visst kultrykte och så har jag ju mitt filmprojekt att tänka på också, så jag slog till. Och nu har jag precis kollat klart på den… En fantastiskt visuellt rik film var det må jag säga! Vilka miljöer! Och då ska man komma ihåg att den kom ut 1982 när man inte hade samma tekniska resurser som idag (vilket jag i och för sig inte nödvändigtvis tycker är en nackdel, det var mer genuint hantverk förr i tiden). Storyn är väl hyfsat intressant den också, men jag måste ärligt erkänna att jag inte blev helt såld. Måste nog se om den nån mer gång för att komma i närheten av att uppskatta den lika mycket som de hängivna anhängarna gör…
Vad gäller skådespelarinsatserna så kommer jag osökt att tänka på The Dark Knight såtillvida att det är en av birollsinnehavarna som dominerar. Likt förhållandet Heath Ledger/Christian Bale sopar Rutger Hauer banan med Harrison Ford (och därmed inte sagt att Ford är kass). Roy Batty (Hauer) är en replikant som löper amok och han och hans anhang jagas av en s.k. blade runner (dvs. en sorts prisjägare som specialiserat sig på just replikanter) vid namn Rick Deckard (Ford). Sett som en actionfilm funkar det, helt klart, och som sagt är miljöerna storslagna, men det är väl kanske mest de filosofiska implikationerna som vore intressant att analysera… Replikanterna har nämligen en sorts felsäkring inbyggd i sig; de har av sin skapare fått en högst begränsad livslängd och det är just det som Batty vill göra nåt åt. Trots att det inte ska vara möjligt, eller åtminstone önskvärt, så är replikanterna inte alltid själva medvetna om att de inte är riktiga människor är (och det är ju en av de saker som vore kul att diskutera, vad är en människa?) men det händer att de blir det och då revolterar. Roy Batty vill inte dö, han vill leva. Och Hauer gör en storstilad insats då han förklarar detta i en sorts science fiction-genrens svar på Hamlets monolog. Utan tvekan filmens höjdpunkt.
Ja, i slutändan måste jag ändå säga att detta är en klart sevärd film. Man kanske skulle ge sig på att nån gång läsa boken som filmen bygger på, Philip K. Dicks Androidens drömmar. Nånting som filmen också är känd för är för övrigt det faktum att det varit en himla massa dribbel med rättigheter hit och dit och i en kort introduktion berättar regissören Ridley Scott om vad det är som gör denna ”Final Cut” (dvs. slutgiltiga klippning, version) till den enda version du nånsing borde ha fått se. Svårt för mig att ta ställning till det, men allt som oftast brukar man kunna lita på att den version som är närmast vad regissören vill, det är den man bör se (om man nu har ett val).
Apropå litteratur så är det lite kul, en av replikanterna tar in på ett hotell som heter Bradbury Building – Ray Bradbury räknas ju i likhet med Philip K. Dick till science fiction-litteraturens förgrundsgestalter, och ifall det är en sorts homage från Ridley Scott vet jag inte men humor är det. Så, i alla fall, har ni inget bättre för er nån kväll här framöver så har i alla fall jag ett förslag på vad ni kan roa er med.
Ja, nog om det, nu ska jag ta och knyta mig och se ifall jag hinner räkna några elektroniska får innan John Blund kommer på besök.
Blomstergatan 10 