Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är slut

Älskling, det finns en sak vi måste prata om. Jag har funderat på det här väldigt länge. Det finns inget lätt sätt att säga det på, så jag kan lika gärna säga det. Det är slut.

Varför? Jo men det är så att jag träffat en annan. Nej jag skojar inte. Det är väl inte nånting som man skämtar om? När jag träffade henne? Det är väl ett tag sen. Jag kommer inte ihåg exakt. Men du fattar väl att det här inte är nånting som man planerar? Det är bara nåt som händer.

Det är klart att jag fortfarande älskar dig! Det kommer jag alltid att göra. Du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Vi har varit tillsammans i femton år, det är klart att det inte är nånting som man glömmer över en natt.

Jag kommer ihåg när du och jag träffades första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Från första gången jag såg dig har jag älskat dig, det kommer jag alltid att göra. Tänk bara på allting vi upplevt tillsammans. Allt vi gjort. Allt vi lärt oss. Alla platser vi sett, alla äventyr vi varit med om. Hur mycket vi vuxit. Allt det kommer jag bära med mig resten av mitt liv.

Men om jag ska vara helt ärlig så var det faktiskt ett tag när jag kände att det blev lite för mycket. Vi hade varit tillsammans ganska många år och jag vet inte… jag kände att jag behövde en liten paus. Det kanske var för mycket, för intensivt, ett tag. Men det lustiga är att precis då förändrades du. Vi träffades igen genom en av våra gemensamma kompisar. Du såg annorlunda ut. Likadan som alltid men ändå annorlunda. Du kanske kommer ihåg det, det var i samma veva som du ändrade ditt namn. Fast för mig gjorde det aldrig någon skillnad. För mig var du densamma som du alltid varit. Den största skillnaden var kanske att vi började umgås med andra människor. Men du och jag var i grunden samma som vi alltid varit.

Åren som har gått sen dess har väl kanske inte vara precis som det var i början. Vår relation förändrades lite tror jag. Vissa saker var samma som alltid, men andra saker blev på ett annat sätt. Man kan väl säga att det gick lite upp och ner ett tag. Men de sista åren, ja… jag vill att du ska veta att jag älskat dig mer än någonsin.

Varför jag berättar allt det här? Men jag vill att du ska förstå. Förstå att hur konstigt det än låter så älskar jag dig fortfarande. Jag förstår om du tycker det låter konstigt. Om du blir ledsen. Besviken. På många sätt känner jag likadant. Men ibland så kommer man till ett läge där man ställs inför ett val. Man måste välja det ena eller det andra. Det är inget lätt val. På ett sätt är det det, på ett sätt är det inte det. Sanningen är den att jag har gjort mitt val därför att, hur mycket jag än älskar dig, så finns det saker som hon kan ge mig som inte du kan. Det är kanske svårt att höra. Men det är så det är.

Jag hoppas du förstår. Jag hoppas du kan förlåta mig. Jag hoppas att vi kan skiljas som vänner.Om du tycker det är OK så skulle jag vilja fortsätta hålla kontakten. För det är som jag säger; jag kommer alltid älska dig och du kommer alltid vara en del av mitt hjärta. Glöm aldrig bort det. För jag kommer aldrig glömma bort dig. Aldrig. Vad som än händer så kommer jag aldrig glömma…

– – – – –

Det är så många som förtjänar ett innerligt tack. Egentligen för många för att jag ska kunna räkna upp alla. Så om ni inte hittar ert namn här så får ni överse med det. Det är som John Frusciante sjunger i en av sina sånger; ”I know I mean what I’m forgetting”.

Med det sagt: Tack Uffe och den övriga Larsson-klanen (dvs. Ante och Anna), tack Micke, Wenne, Anna, Jemthans, Örbo, Jocke, Irene, Engstrand, Elin & Jennie & Hillis & Frida. Tack Patrick, Per-Åke, Kotte, Hompa, Nina, Pekka Kanerva, Ingrid & Calle, Björn Lagerholm, Lennart och Tony och Håkan. Tack morsan & farsan & morfar. Tack Flingan, Dojan och snöbollskastaren, Hanna och Gojjan. Tack Lampan, Gabbe, Mitch, Jimmy, Blomman, Wicke, Fermen, Allram, Greijer. Tack till jordens alla Åströmmar. Tack till Erik, Dasse, Björn, Ferna, Kahlson, Sebbe. Tack till Geisha-grabbarna. Till Johnny, Tobbe, Kahlin. Till Jojje & Svante. Och sist men inte minst, till Dan, Göteborgsduon, och till Melissa. Tack till er och till alla ni andra.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Annonser

Värsta NHL-schemat har det varit i innebandyn på sista tiden. Det känns nästan som om vi vore Västmanlands version av säsongen 2009/10:s upplaga av Vancouver Canucks. De olympiska spelen hölls ju i Vancouver under den säsongen och på grund av OS tvingades Canucks spela en lång räcka bortamatcher för att man skulle kunna fixa i ordning deras hemmaarena inför hockeyturneringen. Nu minns jag inte hur långt det gick mellan deras sista hemmamatch innan OS-uppehållet och den första efter OS, men ruskigt lång tid var det i alla fall. Anledningen till att jag kände så var att vi hade matcher så det räckte och blev över förra veckan, match för HJ18 torsdag, match i Juniorallsvenskan lördag, match i Division 2 söndag, och match i Division 2 måndag. Efter det tuffa spelschemat väntar nu ett långt uppehåll. Nästa match i Juniorallsvenskan och Division 2 är 13 respektive 20 november.

NHL-helgen inleddes alltså med match för vårat HJ18-lag och Arboga stod för motståndet. Att döma av matchhändelserna skulle jag inte tippa att det var en alltför spännande match, men det är så klart omöjligt att säga när man inte sett matchen själv. Matchen i Juniorallsvenskan mot IBF Örebro blev dock en riktigt tuff fajt.

Hade inte vår förträffliga keeper Calle Rejdemark storspelat i kassen hade nog Örebro vunnit. Av de JAS-matcher jag sett så här långt den här säsongen så var Örebro det klart bästa motståndet hittills. Det var med en lättnadens suck som jag och Kotte kunde se våra duktiga juniorer rida ut stormen och visa prov på vilja och effektivitet när det behövdes som mest. En skalp för våra unga talanger, helt klart!

Dagen efter väntade så alltså match i Division 2. Som tur var hade vi även då hemmamatch, mot Per-Ols IBF, det var väl inte helt fel att slippa den där trista vägen upp till Fagersta. I och för sig så var vädret strålande, och Fagersta Hallen har alltid varit en personlig favorit… men ändå.

Kära gamla K-borg.

Det blev en riktigt spännande match. Jag tycker vi spelade klart mycket bättre än Per-Ols första halvan av matchen, men i andra slappnade vi av för mycket samtidigt som Fagerstagrabbarna började rycka upp sig. Efter att ha gjort 4-1 drygt fyra minuter in i perioden så fick vi straff, efter att en försvarare använt en hög klubba för att rensa bort bollen framför egen kasse, men Jocke Landell missade oturligt nog, trots att målvakten var uppe på läktarn. Per-Ols fick i och med missen utvisning och vi fick spela powerplay, och vi tyckte väl att vi hade chans att döda matchen. Men det lyckades vi inte med utan istället började Per-Ols äta sig ikapp. Mycket tack vare påpassliga mål av Johan Byman ledde vi fortfarande efter andra, men bara med 6-5.

Per-Ols kvitterade också följaktligen en bit in i sista perioden, och matchen stod och vägde. Efter att mycket bra boxplay-spel i mitten av ronden var ställningen fortfarande 6-6. När tre och en halv minut återstod kunde våran andrafemma med Byman, Daniel ”Dasse” Löf och ”Gurra” Ferngren, göra mål, men det blev dessvärre underkänt på grund av att vår spelare ansågs ha klivit innanför målvaktsområdet. I det läget tog vi timeout. Med en neslig förlust mot Arboga två veckor tidigare i färskt minne bestämde vi oss för att den här gången skulle vi fanimej inte vika ner oss. Och det gjorde vi inte heller. Med mindre en två minuter kvar kunde vår unga backklippa Marcus Pettersson stänka in segermålet efter en patenterad solorajd. Vi höll rent på slutet och segern var bärgad! Puh!

När matchen var slut var det inte mycket mer än 28 timmar kvar tills nästa match skulle börja, bortamatch mot IBK Hallsta. Tredje matchen på tre dagar för många av våra spelare, fjärde matchen på fem dagar för vissa! Hallsta är som bekant mycket starka hemma i Nibblehallen, så det var en svår uppgift som väntade oss, inte minst med tanke på hur slitna vi var.

Första perioden var också mycket jämn, men i andra kunde vi successivt bygga upp ett försprång på några mål. Och även om Hallsta kom ganska nära (två måls marginal när det var som minst) i sista kunde vi efter en enorm kämpainsats vinna, och kanske var det framför allt viljan och effektiviteten som gjorde att vi gick segrande ur striden, precis som i JAS-matchen mot Örebro två dagar tidigare.

Ja, det slutade verkligen i dur, vårt lilla NHL-äventyr. Fyra matcher på fem dagar, och vinst i samtliga… Jag ska vara ärlig och säga att hade det inte gått så bra så skulle jag nog inte sitta här och skriva just nu. Men det gick bra, för vi jobbade hårt och spelade bra, och jag tänker då inte be om ursäkt för våra framgångar. Men efter morgondagens Division 4-match så ska jag ta ledigt ett litet tag från innebandyn.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Som ni kanske kommer ihåg så drabbades jag i vintras av det värsta som kan hända: min dator kraschade! Nu visade det sig vara tur i oturen för resultatet blev att produkten, enligt mitt tycke, i slutändan blev bättre. Nu har jag ”drabbats” av ytterligare en produktförbättring, även om denna inte var ofrivillig. Jag har nämligen kommit över Final Cut, ett redigeringsprogram som är lite (eller, ja, mycket!) proffsigare än mitt gamla kära iMovie. I och med detta steg mot förhoppningsvis bättre produktioner föll det sig naturligt för mig att stanna upp en stund och kasta ett öga i backspegeln för att titta tillbaka på det jag åstadkommit genom åren.

iMovie'06.

Fö mig så har en viktig del av mitt liv inom innebandyn alltid bestått av en vilja av att dela med mig av mina upplevelser. Det yttrade sig först genom att jag med jämna mellanrum började skriva brev som jag skickade ut till de lag som jag var ledare för. Den naturliga utvecklingen av det var att jag började skriva lite längre krönikor som publicerade på klubbens hemsida. Hur många som faktiskt läste mina alster vet jag inte, men genom många positiva kommentarer förstod jag att det i alla fall fanns en del som tyckte det var kul att läsa vad jag hade att komma med. För mig är det faktiskt lite lustigt, för jag levde länge med en hämmande känsla av att det här med att skriva, det var inte menat för mig. Jag kommer ihåg på högstadiet, tror jag det var. Av någon anledning så fick vi besök i skolan av en författare som berättade om sitt yrke. Jag är inte helt säker på att detta verkligen inträffat, men jag tror det. Jag är i vilket fall som helst säker på att det var nånting i nationella provet i svenska, när jag gick i nian, som hade med författarskap att göra. Nu är det så himla länge sen så minnet kanske bedrar mig. Men jag vill i alla fall tro att dessa två saker verkligen hänt i verkligheten och inte bara i min fantasi.

iMovie'11.

Jag vet i alla fall att när jag flera år senare började på lärarprogrammet på Mälardalens Högskola så gick vi nån sorts introduktionskurs i svenska. En del av uppgifterna gick ut på att man skulle skriva, och jag minns klart och tydligt att jag hade med mig en känsla (som jag hänvisade till nyss) sedan min tidigare skolgång att jag inte kunde skriva på ett sånt sätt som andra skulle kunna tycka var intressant att läsa. Jag minns att jag mindes den där författaren och att jag hade tänkt att det nog skulle varit ganska kul om man hade haft talang för att skriva. Det visade sig att det bästa sättet att lära sig var att göra, helt enkelt. Förutom de rent studiemässiga fördelarna med att kunna skriva, så ledde denna nyfunna skrivglädje fram till krönikorna jag skrev för klubbens hemsida.

Final Cut Pro 7.0.3.

Ja, så höll jag på i några år. Mer eller mindre regelbundet fram till dess att jag välsignades med den mest underbara av gåvor. Det var min kära mamma som skänkte mig en videokamera. Det var för övrigt sommaren 2007. Jag hade innan dess aldrig ens hållit i en videokamera. Eftersom starten på innebandysäsongen var precis runt hörnet gav sig svaret snabbt: att filma våra matcher såklart!

Ja, sagt och gjort, jag tog min fina, nya kamera och pallrade mig ner till Kristiansborgshallen, där herrlaget hade match mot juniorerna. Vid det tillfället hade jag kanske använt kameran vid två eller tre andra tillfällen. Så om nån säger att man inte kan lära en gammal hund sitta, tro dom inte! Jag har sedan dess lärt mig allt jag kan om filmning och redigering från scratch.

Jag och min kompis Wenne, som jag tidigare kamperat ihop med i ungdomskommittén i Rönnby IBK, diskuterade vad jag skulle göra med materialet. Vi hade en del tankar och idéer om var det var bäst att publicera klippen jag producerade. Vi fastnade till slut för YouTube, och frågan är om vi inte satsade på rätt häst. Jag minns inte de andra hästarna, men jag tror att vi valde rätt. Sen dess har jag alltid publicerat highlightklipp från våra matcher på just YouTube.

Såhär har det sett ut genom åren.

Det här är alltså klippet från den allra första matchen jag filmade. Inte så mycket att säga om egentligen. I princip allt kan bli bättre. Men så lär man sig mycket genom att göra också. Det tog till exempel ett tag innan jag klurade ut hur man kunde göra slow motion-repriser.

Här ett annat klipp som av flera skäl är ett viktigt steg i utvecklingen. Jag hade lärt mig det här med repriser. Det här var nämligen första gången som jag lade in ljud under repriserna. Det var nånting som jag själv tycker gjorde klippen mycket bättre. Senare skulle jag också lägga in skyltar så att man skulle veta vem som gjorde mål och vem som passade. Det var förresten Wenne som kom med det tipset. Det var nog mest för att han inte kände igen alla Rönnbyspelare längre… men resultatet tycker jag blev lyckat.

Det här är ett klipp som är viktigt av en annan anledning. De här bilderna är nämligen de första som jag filmade med min nya kamera, som jag fick tack vare Lennart Ulding. Det är också det sista klippet jag redigerade i iMovie’06. Vid det här laget var min gamla Panasonic-kamera mer eller mindre fullständigt utsliten, så nyförvärvet var mycket välkommet! Tusen tack Lennart!

Detta är det första klippet jag gjorde i iMovie’11. Det tar ju alltid ett tag att lära sig så pass mycket i det nya programmet att man kan slänga ihop bra material, men det dröjde inte länge innan jag kände att det fanns andra möjligheterna med den nya versionen. Det är lätt hänt att man blir lite fast i en massa effekter och sånt, men det brukar vara en övergångfas, och man lär sig mycket på att fippla med effekterna också; man kommer på nya sätt att göra saker.

Efter iMovie’06 och innan iMovie’11 släppte Apple för övrigt iMovie’08, men även om jag har den versionen använde jag mig aldrig av den. Den främsta anledningen till det var att man inte kunde lägga in kapitel i filmerna (så vitt jag vet i alla fall). Och när man redigerar en film från en innebandymatch som spelas i tre perioder om tjugo minuter per styck, då vill man ha möjligheten att lägga in kapitelmarkörer. Annars måste man sitta och spola igenom sextio minuter bara för att få se en situation i slutet av matchen, och det duger inte för mig. Därför körde jag på med iMovie’06 ända till i vintras.

Om det är nånting jag fullkomligt älskar med iMovie’11 så är det funktionen som tillåter dig att göra trailers. Jag har haft fantastiskt kul när jag gjort mina trailers, och jag vill inte skryta, men jag tycker de är riktigt bra och riktigt läckra, om jag får säga det själv!

Samtidigt som man alltid vill förbättra och förnya sig själv så finns det också en poäng med att behålla vissa element. Personligen har jag valt att behålla samma jingel och istället satsat på att förändra layouten och bilderna. För mig så har det blivit så att så fort jag hör jingeln så vet jag exakt vad jag har att vänta mig, och det är också det jag eftersträvar.

Så kommer vi slutligen till det sista klippet i vår lilla exposé av minnen. Det här är ett av klippen som jag redigerat i Final Cut. Jag hoppas ni tycker att klippen blir bättre och bättre. Det finns fortfarande gräsligt mycket funktioner i Final Cut som jag inte behärskar, men jag kommer enträget jobba på för att lära mig så mycket som möjligt, så att slutprodukten ska bli så bra som den bara kan.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.

Breakfast of Champions

Såhär ett och ett halvt dygn efter att Spurs tog hem segern i North London Derby så kan jag väl inte säga nåt annat än att den sköna känslan sitter i. Färgad som jag är tycker jag förstås att Tottenham förtjänade att vinna, för även om Arsenal hade mer bollinnehav och stundtals pressade de liljevita, så var det trots allt hemmalaget som skapade de farliga chanserna. Brad Friedel i Tottenhams kasse (som för övrigt kanske varit bäst i laget så här långt under säsongen) tvingades inte alls till lika många kvalificerade räddningar som motståndarnas Wojciech Szczesny. Hade det inte varit för Szczesny så hade siffrorna blivit större till Tottenhams fördel.

Brad Friedel har varit stabil i målet, kanske bäst av alla hetsporrar hittills.

Innan matchen låg av förklarliga skäl mycket fokus på ett av Tottenhams andra nyförvärv, den forne Arsenal-spelaren Emmanuel Adebayor. Bortsett från att han blixtrade till vid ett litet antal tillfällen så får man väl säga att han knappast gjorde sin bästa match i karriären, men framspelningen till Rafael Van Der Vaarts 1-0 i slutet av första halvlek var inget annat än briljant!

Adebayor hade trots allt en del i Tottenhams seger.

Arsenal kvitterade till 1-1 i början av andra, men Spurs skapade chanserna och med en dryg kvart kvar av ordinarie speltid så sög unge högerbacken Kyle Walker upp returen efter att skott av Luka Modric. Walker drog till på vinst och förlust från ganska bra avstånd… och det blev vinst. Bollen vobblade sig genom luften och Szczesny kunde bara toucha den, inte stoppa den från att gå i mål. I och med sin högerstänkare så tog ny garanterat Walker plats för evigt i alla Tottenham-fans hjärtan. Målet var kanske inte lika spektakulärt som det Danny Rose gjorde i derbyt på White Hart Lane för ett och halvt år sen. Men det var banne mig inte långt ifrån!

Walker klipper till och avgör North London Derby.

Annars tycker jag Spurs Man of the Match utan tvekan var det tredje stora nyförvärvet under sommaren, Scott Parker. Vilken kämpainsats! Där har Harry Redknapp hittat en mittfältare som kommer styra spelet lång tid framöver. Det enda Parker inte gjorde var väl mål, tyvärr fick han nog lite beslutsångest när han tidigt i matchen nästan kom fri med Arsenals målvakt, men sköt bollen rakt på honom. Skam den som ger sig, och det gjorde verkligen inte Parker. Det var välförtjänta stående ovationer han fick ta emot när han byttes ut i 90:e minuten.

Scott Parker - en modern Spurs-klassiker och garanterat redan hjälte på White Hart Lane.

Så, ja, framtiden ser ljus ut för Spurs. Arsenal däremot har fått den sämsta ligastarten på nästan 40 år. Jag ska försöka stå ut med det. Det är inte lätt, men man får ju göra ett försök.

– – – – –

Så den där frukosten… Var med Jojje på frukostmöte med en organisation som heter BNI, det var mycket trevligt. Blev nästan lite star struck när jag hamnade bredvid bandylegenden Ola Johansson vid frukostbordet på Stadshotellet. Det var för övrigt en mycket bra morgon, ett roligt, givande och förhoppningsvis produktivt möte.

Det är inte varje dag man börjar dagen med en sån vinnarfrulle! Tottenhams derbyseger på det… kan det bli bättre?

I can’t say exactly when Melissa and I decided to get married but we talked about it last summer when I visited her in Pittsburgh. It was probably some time during the fall of last year that we decided. We figured the best time for it to happen would be when Melissa was coming here this summer.

I didn’t know much about what it takes to get married, but I found some helpful information at the website of the Swedish Tax Agency (Skatteverket). You have to apply for a marriage license in order to be allowed to marry in Sweden. The basic requirements are that you are not married to someone else already, and that you are not too closely related to your significant other. Melissa and I had hoped that we would be able to file our application beforehand, so I went down to the local tax office at the end of February. Melissa was scheduled to arrive on June 17, we had gotten that far in our planning. We were hoping to get married basically as soon as possible, maybe even the next day, that is Saturday June 18. What we didn’t know, however, was that you may only send in your application beforehand if both the people who are getting married live in Sweden. Otherwise both people have to show up and hand it in, in person. Probably so that the authorities can verify your identities and such. That makes sense. We just didn’t know.

Then there was the question of time. Melissa was going to be here for two weeks. The people I talked to at the tax office said that it usually takes two to three weeks to get the permit back, but in special cases you can ask to have your matter resolved more quickly. In those cases it usually takes about a week, or so they told me. So, yeah, our only choice then was to hand in the application as soon as Melissa got here. Aside from showing her passport, Melissa also had to present proof from her home country that she was not already married. She got a transcript of the records, called a record of no record, from the local department of court records in Allegheny County, which is the county that Pittsburgh belongs to. Melissa asked to get two copies. She mailed one to me and brought one with her when she flew over. Just to be on the safe side.

A record of no record.

Anyway… Time passed and all of a sudden I was meeting Melissa at the train station in downtown Västerås, around lunchtime on Friday June 17, 2011. We went directly to the tax office to file our application. When we got there, there was a very helpful woman who helped us fill out the form. We asked her if it was possible for them to speed up their handling of our application for a marriage license and she said we could ask to have that done on a special part of the form. Naturally Melissa’s copy of the record of no record was in her suitcase, which – naturally – most likely was in Amsterdam at the time, so it was fortunate that she had the foresight to mail the other copy to me beforehand. When we were done filling out the form, we handed in all the papers to a different woman who worked at the office, and she made copies of Melissa’s passport and my ID card, and then she put away the application papers to be mailed to the headquarters of the Population Registration authority, whose HQ is in Malmö, or so I’ve heard. All we had to do now was wait impatiently and keep our fingers crossed.

The days passed and we were busy meeting friends and family (for example we were treated to an oustandingly delicious dinner at my grandma and grandpa, a very tasty beef stew that my grandpa cooked), checking out different sights worth seeing around Västerås, celebrating Midsummer’s Eve, and simply spending quality time together of course. Day after day flew by but no papers from the Tax Agency. On Thrusday, the day before Midsummer, we went down to the office for civil marriage at City Hall to see if we could get some information and perhaps make some sort of preliminary reservations, but we were not that fortunate. The woman we talked to said they needed to see the permit and that they also preferred one day’s notice, so they could make the necessary preparations.

So, yeah. The weekend and the following Monday passed as well. On Tuesday June 28, at around 3:30 in the afternoon when we got back from our trip to Almö Lindö, we checked the mail, and still nothing. We started to get a little nervous. Melissa was scheduled to return home Saturday that week, so we only really had Wednesday, Thursday and Friday left. We decided to call the Tax Agency. I called at maybe 3:45 and was transferred to the Population Registration department. I got to talk to a middle-aged woman and I said that my name is such and such and I was just wondering about the status of our application for a license to get married, since we were running out of time. She said something like they had received our application and it’s waiting to be processed. I said that, well, when we handed in the papers in Västerås we had asked if they could speed things on since we only had a limited time in which to get married, we were hoping our application would have already been approved, we wrote that on the form before we handed it in. She said, and it’s highly likely that I will remember this line for the rest of my life: ”Well, that doesn’t really matter because nobody actually looks at the papers anyway.”

Whoops! What the Hell do you say to that? I was shocked! I saw everything go up in smoke before my eyes. My first thought was that now Melissa had gotten the wedding dress all for nothing. Eff. U. See. Kay! It was like a kick in the guts. Thanks for nothing, you damn dirty bastards!

The woman said she would put our application in the pile for prioritized requests. She thought it might be settled around lunch the following day, but as the bureaucrat she was, she couldn’t make any promises, of course. Oh well. Nothing to do but hope for the best. Which was not especially easy to do at the time. Melissa doesn’t know Swedish but I think she still understood that something wasn’t right. I had to fight really hard to hold back the tears and Melissa was doing the same.

About ten minutes later the phone rings. It was a different woman from the Tax Agency who called, and she said she was looking at our application right now. She said that everything seemed to be in order, the only thing she wondered about was whether we handed in our application personally, since Melissa doesn’t live in Sweden. I said that we most certainly did, at the local office in Västerås, the same day as Melissa got here. She said the person to whom we handed in the papers should have made a note of that when she accepted our application, she must have forgotten to cross a box on her computer or a form or something like that. But the woman said that since she had all the information she needed, she was going to approve our application right there and then, and register it in the computer system. So if only the local office in Västerås had been open, we could have gone down there and gotten the license printed that same afternoon, but since they closed at 4 and this was maybe five to four so there was no way we were gonna be able to get there in time, so we had to wait until Wednesday anyway.

So instead we went downtown to the Tax Agency the next morning, the office opened at 10. As we sat there waiting for our turn, I thought to myself that I wasn’t taking anything for granted. The computer might still catch a virus, the printer might get jammed, or something like that. But nothing happened. To our great relief and happiness we finally got the marriage license and made our way to City Hall. When we got to the Civil Marriage office we found that there was a different woman there, not the same person as the week before. She asked when we wanted to get married, and we said as soon as possible, so maybe tomorrow, Thursday? She told us to suggest a time of day, and we thought for a bit and said five o’clock. We figured that way more people would be able to make it there in time after work and such. She turned to her desk and opened a calendar… Everything was going in slow-motion… ”I don’t think we can manage that” she said. ”A different couple have already booked that time slot.” Oh fuck! Not again! She looked again and it turned out the other couple had cancelled their reservation, so we booked the time slot: five PM, Thursday, June 30, in the year of our Lord 2011. We gave her my phone number and our e-mail addresses and names and addresses for the two people we wanted to act as witnesses to the ceremony, and then we were on our way, relieved more than happy I think, and starting to believe that this was actually going to happen after all.

After that we strolled around a bit downtown, went to a couple of different stores and had a traditional, genuine Swedish kebab platter at Tip Top, one of the oldest kebab restaurants in Västerås. After that we went out to mom and dad’s at Norra Gryta, and once there we had the pleasure of meeting Nino’s mom, grandma and his two kid sisters. It was nice and cozy. And hot! Later in the evening a couple of Martin’s friends came by and Melissa and I stayed for dinner, and then we headed home and started baking cheeescake for the wedding party. How often do you bake cheesecake at eleven o’clock at night?

Then came the big day.

I don’t remember much of what we did before it was time to go downtown to get married, but we did talk to Melissa’s daughter Amber on Skype. That was very nice. I didn’t feel nervous, but for maybe an hour or two right before it was time to leave I had butterflies in my stomach, although not in a bad way. My mom finally came to pick up Melissa and I and we went downtown. We parked the car and walked over to City Hall. The weather was spectacular, very sunny and nice, but also very hot. A wonderful group of people were beginning to gather outside the entrance where they we were going to let us in. We then walked through the corridors of City Hall to the Red Room, where the actual ceremony was to be held.

Melissa puts her veil on my cousin Jonna's head.

The person who presided over the ceremony, Ragnhild Källberg, had a very good idea. She said that usually when people get married at church they always have their backs turned to the congregation. She thought it was a better idea if Melissa and I were to face to gathered guests and she could have her back turned to the congregation. I think that was a neat idea. I liked Ragnhild, even though she was more long-winded than we had expected. And a couple of times things got a little complicated. Melissa doesn’t know Swedish but she still insisted that the wedding ceremony was to be held in Swedish, even if City Hall offers to have it in English (and a couple of other languages too if I am not mistaken). Her reasoning was that if you get married in Sweden, the ceremony ought to be in Swedish. Furthermore, I don’t think Ragnhild was aware of the fact that Melissa is from the US. A couple of times she asked me yes-or-no questions. At one point she asked me ”do you feel different now?” And at that particular time, I didn’t feel any different. But I thought to myself that I couldn’t well say ”no”, cause if I would Melissa might misunderstand that and think I didn’t want to marry her. So instead I said ”yes, a little.”

Once Ragnhild got to the essential part, when she asked Melissa and I if we wanted to marry each other, then I started feeling different, that was a wonderful feeling. I can honestly say that that was the best moment of my life. I have never been as happy as I was at that moment. I have found the most beautiful and wonderful woman in the world, I love her dearly and she loves me back. It just doesn’t get any better than that.

My friend Micke signs the affidavit assuring that he has witnessed the wedding ceremony.

And so did Dan. It felt right to ask Dan to witness the ceremony. It is, after all, thanks to him that Melissa and I met in the first place.

Mr. and Mrs. Brav.

Isn't she adorable?

After the wedding ceremony we went out to Snödroppsvägen, to resume the festivities. Good food, all the wonderful family and friends, beautiful weather, lots of lovely gifts… It was no ordinary day, that’s for sure. A day I will always remember.

Me, Wenne, Micke and Dan, and little Alvin in the stroller.

Carola, Lisa and Minja.

Elis and my nephew Nino thinks the pool looks very tempting.

Malin and Minja in the foreground

Maybe next time it will be her turn?

My maternal grandma Ulla and my paternal grandma Britta.

My (maternal) grandpa Bengt, Felix and my aunt Erika.

My aunt Kattis and Greger.

Behind the camera is my brother Martin.

Min darling Melissa.

Mimmi and my cousin Viktor.

By the door you can see my cousin Amanda, my dad Göran and my cousin Josefine. Sitting by the table are grandma, my uncle Staffan and Björn.

Amanda, Josefine and grandma.

Helena and my nephew Hampus.

Melissa's delicious New York-style cheesecake, and in the foreground you can see the heavenly blueberry- and raspberry cheesecake.

Refreshments for the kids.

My brother Matte, Hampus and Helena.

Björn and my cousin Malin.

My aunt Gunilla.

Erika.

Viktor and grandpa.

Matte.

My cousin Felix.

Emilia and Mårten.

Alvin had to settle for alternative food.

Malin.

Me, Wenne and Micke.

The traditional cutting of the cake.

Erika and dad.

Dan and Lisa watches over the opening of the presents.

We received a lot of wonderful gifts.

Melissa and her new buddy Minja, on the way to the kubb match.

We finished off the day with a kubb match, the girls vs. the boys. You may think I’m trying to fool you, but I actually won the game for my team by knocking down the final stick. Melissa was great at kubb, she knocked down a whole bunch of sticks. It was a fun way to end the day. After the kubb match it was time to retire and we hitched a ride with my aunt Kattis. We got home at midnight. I don’t remember exactly when we fell asleep. So, yeah, that’s the story of the day when Melissa and I got married, Thursday June 30, 2011 – the best day of my life.

Jag kan inte säga exakt när Melissa och jag bestämde oss för att vi ville gifta oss, men vi pratade om det förra sommarn när jag var och hälsade på i Pittsburgh. Förmodligen var det nån gång under hösten förra året som vi bestämde oss. Vi kom fram till att det bästa tillfället skulle vara när Melissa kom hit till Sverige den här sommaren.

Själv så visste jag inte så mycket om hur det går till, men på Skatteverkets hemsida läste jag att man måste ansöka om hindersprövning för att få gifta sig i Sverige. Det innebär i princip att de personer som ska gifta sig intygar att man inte är gift sedan tidigare, och att man inte är för nära släkt. Vi hade hoppats att vi skulle kunna lämna in vår hindersprövning i förväg, så jag gick till Skattekontoret här i Västerås nån gång i slutet av februari. Melissa skulle ju komma hit den 17 juni, så långt hade vi lyckat få ihop planerna, och vi tänkte att vi ville gifta oss så fort som möjligt, helst redan på lördagen, dvs. den 18 juni. Men se det gick inte för sig. För att man ska få lämna in ansökan om hindersprövning så måste båda personerna vara skrivna i Sverige. I andra fall måste man lämna in papperna personligen.

Sen var det ju problemet med tid. Melissa skulle vara här i två veckor. Personerna som jag pratade med på skattekontoret sa att i vanliga fall tar det minst två veckor att få hindersprövningen godkänd, men att man i särskilda fall kunde be att få ärendet behandlat snabbare. Då brukade det ta ungefär en vecka, sade de. Så, ja, planen blev helt enkelt sådan att vi fick gå direkt till Skattekontoret och lämna in ansökan när Melissa kom hit till Sverige. Förutom att visa upp sitt pass behövde också Melissa ha ett intyg från hemlandet som visade att hon inte var gift. Det intyget, som kallas record of no record, alltså att det inte finns några noteringar om tidigare giftermål, fick hon också från det lokala folkbokföringskontoret för Allegheny County, vilket är det county som Pittsburgh tillhör. Hon bad om att få två kopior. En skickade hon till mig med posten, en tog hon med sig själv. Bara för att vara på den säkra sidan.

A record of no record.

Ja, hur som helst… Tiden gick och plötsligt så hämtade jag Melissa vid stationen, fredag den 17 juni. Vi drog på en gång till Skattekontoret för att lämna in ansökan. När vi kom dit så fick vi hjälp av en tjej och vi frågade om det här med att få ärendet lite snabbare behandlat. Hon sa att vi skulle fylla i det i en ruta på formuläret för övriga upplysningar. Naturligtvis så låg Melissas kopia av record of no record-intyget i hennes resväska, som just då troligen befann sig i Amsterdam, så det var tur att hon hade skickat en kopia till mig i förväg. Vi lämnade sen in alla papper till en av de som jobbade där, och hon kontrollerade pass och ID-kort och skickade handlingarna till huvudkontoret, som jag hört ska ligga i Malmö för övrigt. Sen var det bara att otåligt hålla tummarna.

Dagarna gick och vi var fullt sysselsatta med att träffa vänner och släktingar (t.ex. bjöds vi på en förstklassig middag hemma hos mormor och morfar), titta på olika saker i Västerås, fira midsommar och helt enkelt bara umgås så klart. Dagarna gick men inga papper från Skatteverket fick vi. Torsdan före midsommarafton gick vi till kontoret för borgerlig vigsel nere i stadshuset för att få lite information och se om vi kunde boka in en preliminär tid, men det kunde vi inte. Hon som vi pratade med sa att de helst ville ha en dags varsel, så att det skulle kunna förbereda allting.

Så, ja, helgen försvann och måndan också. På eftermiddan, ungefär vid halv fyra, när vi kom hem från turen till Almö Lindö, alltså tisdag den 28 juni, så hade det inte kommit nånting med posten. Då började vi bli lite nervösa. Melissa skulle ju åka hem på lördan, så då återstod liksom bara onsdag, torsdag och fredag. Vi bestämde oss för att ringa till Skatteverket och kolla läget. Jag ringde kanske kvart i fyra och blev kopplad till folkbokföringen. Jag fick prata med en kvinna och jag sa att, ja, jag heter si och så och jag ville bara kolla hur det går med behandlingen av vår ansökan, eftersom tiden började rinna ut. Hon svarade nåt i stil med att vår ansökan finns här och den väntar på att behandlas. Ja, sa jag, vi hade ju hoppats att det skulle vara klart redan eftersom vi bett om att få ärendet påskyndat när vi lämnade in alla papper i Västerås, vi fyllde ju i det på ansökan. Då sa hon nånting som jag kanske aldrig kommer glömma i resten av mitt liv: ”Jaha, men det spelar ingen roll för det är ju ingen som tittar på papperna i alla fall”.

Oj! Vad svarar man på det? Jag blev ju helt chockad. Jag såg allting gå upp i rök framför mig. Min första tanke var att, jaha, nu har Melissa köpt bröllopsklänningen helt i onödan. Fan! Det var som att nån stuckit en kniv i bröstet på mig. Thanks for nothing, Skatteverkesjävlar!

Kvinnan sa att hon skulle lägga vår ansökan i högen för snabbärenden. Hon trodde att det nog skulle vara klart till lunch dagen efter, men som den myndighetsrepresentant hon var kunde hon förstås inte lova något. Jaja, det var bara för oss att hoppas på det bästa. Just i det läget var dock inte det så lätt. Melissa kan ju inte svenska, men jag tror att hon ändå förstod att något inte stod rätt till. Tårarna var rätt nära för oss båda två.

Ungefär tio minuter senare så ringde telefonen. Det var en annan tjej från Skatteverket som ringde upp, och hon sa att hon tittade på vår ansökan just nu. Hon sa att allt såg ut att vara i sin ordning, alla papper och så, det enda som hon undrade över var ifall vi lämnat in ansökan personligen, eftersom Melissa ju inte bor i Sverige. Jag sa att det hade vi visst gjort, på kontoret här i Västerås. Hon sa att problemet var troligen att den som tog emot vår ansökan glömt att göra en notering om att vi vara där personligen, glömt att kryssa i nån ruta på nåt formulär eller i datorn eller nåt sånt. Men hon sa att hon skulle godkänna ansökan på en gång och registrera det i datorn. Så hade kontoret här i Västerås bara varit öppet så hade vi kunnat åka ner direkt och få intyget utskrivet, men eftersom klockan ändå var fyra på eftermiddan så fick vi vänta till onsdag i alla fall.

Vi åkte följaktligen ner till Skattekontoren nästa morgon, kontoret öppnade klockan 10. När vi satt där och väntade så tänkte jag att jag tar inte ut nånting i förskott. Datorn kommer säkert få nåt virus, eller skrivaren kommer gå sönder, eller nånting. Men så blev det inte. Till vår stora glädje och lättnad fick vi intyget och styrde sedan kosan till Stadshuset. Vi kom in på kontoret för Borgerlig vigsel och det visade sig att det var en annan kvinna som bemannade kontoret den här dagen. Hon undrade när vi skulle vilja gifta oss, och vi sa så fort som möjligt, så i morgon torsdag kanske? Säg en tid, svarade hon. Jag tänkte lite och drog till med klockan fem på eftermiddan. Då vände hon sig om till ett skrivbord, öppnade en kalender och tittade… Allting gick som i ultrarapid. ”Det går nog inte”, sa hon. ”Det är redan nån som är inbokad.” Oh shit, inte nu igen tänkte jag. Det visade sig dock att denna tid var avbokad, så vi bokade in klockan 17:00, torsdag den 30 juni, 2011. Vi lämnade telefon och mejladress och uppgifter om de som vi ville ha som vittnen, och sen kunde vi glada och lättade äntligen börja tro på att det verkligen skulle bli av.

Efter det gick vi en runda på stan och tittade i lite olika butiker och åt en äkta svenska kebabtallrik på Tip Top. Vi åkte hem till morsan och farsan på Norra Gryta, och där fick vi nöjet att träffa Ninos mamma och mormor och lilasystrar. Det var mysigt. Och varmt. Senare på kvällen kom ett par av Martins kompisar och Melissa och jag stannade och åt mat och vi åkte sedan hem och bakade cheesecake till bröllopsfesten. Hur ofta bakar man cheesecake klockan elva på kvällen?

Sen kom den stora dagen.

Jag minns inte så mycket av vad vi gjorde innan det var dags att fara ner på stan för att gifta sig, men vi pratade i alla fall med Melissas dotter Amber på Skype. Det var kul. Jag kände mig inte nervös, det vara bara en stund när det kanske var en timme eller två kvar tills vi skulle åka som jag kände lite fjärilar i magen, men inte på nåt dåligt sätt. Så kom morsan till slut och hämtade mig och Melissa, och vi åkte ner på stan. Vi parkerade bilen och gick bort till Stadshuset. Vädret var otroligt soligt och fint men också gräsligt varmt. Det var en härlig skara människor som samlats utanför ingången där vi skulle bli insläppta. Vi gick sedan genom stadshuskorridorerna bort till Röda Rummet, där själva vigseln skulle gå av stapeln.

Melissa sätter slöjan på min kusin Jonna.

Vigselförrättaren Ragnhild Källberg hade en bra idé. Hon sa att när folk gifter sig i kyrkan så har alltid brudparet ryggen vänd mot församlingen. Hon tyckte det var bättre att Melissa och jag skulle vara vända mot gästerna och att hon skulle ha ryggen till. Det tycker jag kändes bra. Ragnhild var för övrigt bra tycker jag. Kanske pratade hon lite längre än vad vi hade förväntat oss. Och ibland blev det lite lustigt. Melissa kan ju inte svenska men hon ville ändå att allting skulle vara på svenska. Gifter man sig i Sverige så är det väl klart att vigseln ska vara på svenska, resonerade hon. Men jag tror inte Ragnhild var medveten om från början att Melissa är från USA. Vid ett par tillfällen så frågade hon saker som man var tvungen att svara ja eller nej på. En gång så frågade hon ”känns det annorlunda?” Jag tyckte inte det gjorde det, men jag tänkte att jag kan ju inte svara ”nej”, för då kanske Melissa skulle missuppfatta det. Så istället svarade jag ”ja, lite”.

När Ragnhild väl kom till den väsentliga delen, när hon frågade om Melissa och jag ville gifta oss med varandra, då kändes det helt fantastiskt. Jag kan säga, utan minsta antydan till överdrift, att det var det bästa tillfället i mitt liv. Jag har hittat världens vackraste och mest underbara kvinna, jag älskar henne och hon älskar mig. Bättre än så kan det bara inte bli.

Micke skriver på och intygar att han bevittnat vigseln.

Det gjorde också Dan. Det kändes helt rätt att be Dan tjänstgöra som vittne, eftersom det var tack vare honom som Melissa och jag träffades.

Herr och fru Brav.

Är hon inte bedårande?

Efter vigseln åkte vi ut till Snödroppsvägen, där festligheterna väntade. God mat, alla underbara vänner och släktingar, vackert väder, massor av fina presenter… Det var en dag utöver det vanliga må jag säga. En dag jag alltid kommer minnas.

Jag, Wenne, Micke och Dan, och lille Alvin i barnvagnen.

Carola, Lisa och Minja.

Elis och Nino tycker poolen ser väldigt lockande ut.

Malin och Minja i förgrunden.

Är det hennes tur nästa gång kanske?

Mormor och farmor.

Morfar, Felix och Erika.

Kattis och Greger.

Bakom kameran döljer sig min brorsa Martin.

Min älskade Melissa.

Mimmi och Viktor.

Vid dörren kan ni se Amanda, farsan och Josefine. Sittandes vid bordet är famor, Staffan och Björn.

Amanda, Josefine och farmor.

Helena och Hampus.

Melissas ljuvliga cheesecake - New York style, och i förgrunden kan ni skymta blåbärs- och halloncheesecake.

Jag är en festis.

Matte, Hampus och Helena.

Björn och Malin.

Gunilla.

Erika.

Viktor och morfar.

Matte.

Felix.

Emilia och Mårten.

Alvin fick nöja sig med annan mat.

Malin.

Jag, Wenne och Micke på ljugarbänken.

Det traditionella skärandet av tårtan.

Erika och farsan.

Dan och Lisa övervakar presentöppningen.

Massor av underbara presenter fick vi.

Melissa och hennes nya kompis Minja på väg till kubbmatchen.

Dagen avslutades med en kubbmatch, killarna mot tjejerna. Ni kanske tror att jag narras, men faktum är att det var jag som slog ner kungen och därmed vann matchen för mitt lag. Melissa var grym på kubb, hon knockade flera pinnar. Det var en härlig avslutning på den här dagen. Efter kubben var det dags att dra sig hemåt och vi fick skjuts av moster Kattis. Vi kom hem klockan tolv på natten. När vi somnade minns jag inte riktigt. Ja, så gick det till när Melissa och jag gifte oss, torsdagen den 30 juni 2011, den bästa dagen i mitt liv.

My uncle has a summer house on Almö Lindö, a little island in Lake Mälaren. On Tuesday after midsummer Melissa, me, mom, Martin and Nino took the boat from the docks out to the island and paid him a visit. It was the first time I had ever been to Almö Lindö. First we stayed at a little beach where you can go swimming, right next to the pier where the boat drops off the passangers. After that we walked across the island to the house and enjoyed a tasty lunch in the garden. The weather was spectacular, very warm and sunny. The summer house was really cozy, just like a summer house should be: red with white corners.

Martin and Nino checks to see if the water was warm enough to swim in.

Mom also cooled off a bit.

Melissa and I preferred to stay on dry land.

He even jumped from the little pier, Nino.

Uncle Staffan, the best uncle in the world.

The summer house.

From their private little pier you can see Västerås in the distance.

On our way back we saw the world-famous Otter Inn, an underwater hotel.