I tisdags fick jag mig något av en helkväll till livs. Gled från kneget vid halv fem, det var planerat att jag skulle träffa morsan och brorsan och ett gäng bestående av morsans väninnor (inte det minsta töntigt, eller hur?) vid restaurangen Tusen och en natt, där vi först skulle avnjuta en god middag för att sedan translokera oss till teatern i Västerås, där vi skulle se Teater Västmanlands uppsättning av Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?.
Innan jag gick till restaurangen hoppade jag in hos optikern för att hämta mina nya brillor. Dessvärre tog det en ohygglig tid så jag blev nästan en halvtimme försenad till middagen, men det var i och för sig värt väntan ty det var som om en ny värld öppnades för mina ögon när de fick lite bättre support, så att säga. Maten var hur som helst delikat, kan varmt rekommendera att ni går dit någon gång.
Pjäsen har fått mycket god kritik i pressen, vilket givetvis är kul, men tyvärr har en hel av debatten kommit att handla om det faktum att det röks på scenen under föreställningen. Nu kanske jag inte är så känslig för det, men vi satt i alla fall på första raden och det var bara i början som jag tänkte på att det röktes; antingen vande man sig eller så var det inte så mycket att yvas över. Visst, det är en sak ifall man är känslig för cigarettrök, men är man inte det ska man inte låta en sådan sak hindra en ifrån att njuta av en fantastisk teaterföreställning. För det var exakt vad det var, en fantastisk teaterföreställning.
Edward Albees pjäs gjordes på 60-talet om till film, där det omsusade paret Richard Burton och Elizabeth Taylor spelade två av rollerna. För inte sådär ohyggligt länge sedan visade SVT filmatiseringen (för vilken Taylor belönades med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll) och jag har haft den inspelad på hårddisken på DVD:n men ännu inte sett den. Jag tror att det var bra att jag inte sett den innan jag såg pjäsen, för nu kunde jag se den med ett mer öppet sinne. Om innehållet vill jag inte avslöja mer än att det är ett relationsdrama som i sin komplicerade enkelhet går ut på att ett par, Martha och George (Maria af Malmborg och Tomas Tjerneld), som varit gifta i nästan ett kvartssekel bjuder hem ett yngre par (Anna Fahlstedt och Carl Johan Öström) på efterfest. Det yngre paret dras ofrivilligt in i spelet mellan George och Martha och i takt med att timmarna går och decilitrarna och cigaretterna konsumeras tätnar också det psykologiska spelet. Det är väl knappast någon uppbygglig historia som teaterbesökarna får sig till livs, snarare en destruktiv och nedbrytande historia, som dock är vansinnigt (i dubbel bemärkelse) gripande.
Elizabeth Taylor fick som sagt en Oscar för sin roll i filmatiseringen, som för övrigt av många kallats den bästa filmatiseringen av en pjäs som någonsin gjorts, och samspelet mellan henne och Richard Burton måste ha varit värt entrébiljetten bara det. Skådespelarinsatserna i Teater Västmanlands uppsättning går sannerligen inte av för hackor de heller. Maria af Malmborg och Tomas Tjerneld var excellenta. Också Anna Fahlstedt och Carl Johan Öström var fantastiska. Inte ens den bästa pjäs i världen går hem om inte skådespelarna kan förmedla det som författaren och regissören vill få fram. Utan att jämföra med skådisarna i filmen så kan jag ändå inte ge aktörerna något annat än allra högsta betyg, MVG!
Pjäsens tre akter höll på i tre timmar, två pauser inräknat, men det var nästan så att trots den tunga intrigen var det slut innan man hann blinka, och att hämta sig var det inte tal om. Som tur var missade vi bussen hem och ekvationen blev då enkel: istället för att bara stå rakt upp och ned och frysa och vänta (vilket ju verkligen inte är särskilt kul ens för en person med ovanligt gott tålamod) så promenerade jag hem med brorsan, nästan hela vägen gjorde vi sällskap. Det var nog en god idé att få omedvetet bearbeta vad man just sett (vi pratade mycket om annat än bara teatern). Men faktum kvarstår, enda sedan ridån gick ner har jag haft en stark längtan att bänka mig i soffan framför TV:n och kolla på filmatiseringen. Så ska ske imorgon kväll hade jag tänkt.
Ja, återstår inte så mycket mer än att rekommendera att ni går och ser pjäsen. Sista chansen är tisdag 28 april, men för allt i världen, vänta inte så länge, ta chansen så fort du kan, jag, spring och fixa en biljett nu på en gång! Du kommer inte ångra dig!
Read Full Post »
Blomstergatan 10 