Även som Tottenham-supporter är det svårt att inte tycka synd om Wigans målvakt Chris Kirkland en dag som denna. Vad hjälpte det att Kirkland förmodligen var sitt lags bästa spelare när Spurs massakrerade Wigan med 9-1 på White Hart Lane?
Spurs flög ut ur startgroparna och Peter Crouch hade kunnat göra 1-0, efter ett inspel från Aaron Lennon, redan i matchens första anfall i den första minuten. Tottenham spelade ut Wigan och det tog inte lång tid innan Crouch kunde nicka in 1-0, passning förstås från Lennon, efter nio minuters spel. Lillywhites fortsatte lira boll och skapade flera bra chanser, men mot slutet av halvleken började Wigan hämta sig en aning och resultatet i halvtid var just 1-0. När spelarna gick ut till halvtidsvila hade man ingen aning om vad som väntade i andra halvlek.
Andra halvlek blev i stort sett The Jermain Defoe Show. 2-0 i 51:a, 3-0 i 54:e och ett fullbordat hat-trick på sju minuter strax efter att Paul Scharner reducerat för Wigan efter ett Thierry Henry-mål i 58:e. Men det var inte slut där. Aaron Lennon fick efter sina många assist göra mål själv, till 5-1, i den 64:e. Defoe gjorde 6-1 i 69:e och 7-1 i 87:e, inbytte David Bentley satte en vacker frispark till 8-1 i 88:e och Niko Kranjcar avslutade målskyttet genom att göra 9-1 på övertid.
Gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla på Spurs, men när det går bra, då är det å andra sidan riktigt härligt.
Igår kväll hade vi bortamatch i Division 3. Bortsett från det faktum att vi förlorade med 8-6 efter att ha haft ledningen med 6-4 så var det en av de roligaste innebandymatcher jag upplevt på bra länge. Anledningen? Ja, att det kändes mer som att man befann sig på Giuseppe Meazza än Tillberga Sporthall. Hemmalaget hade en klack, Hubbo Hooligans, som verkligen satte färg på tillställningen med sina enträgna ramsor och energiska trummande. Sambarytmerna fick en att drömma sig bort till sydligare breddgrader och andra sporter. Så all heder till Hubbo Hooligans som igår kväll stödde sitt favoritlag på ett utmärkt sätt.
Målskyttar för RSK blev Christopher Lindén (2 mål), Johan Sandhagen, Andreas Rödlund, Marcus Hjelm och Jonas Ferm, som, vilket vi alla vet, har ett förflutet i Tillberga Roosters.
En dag som denna känns fotboll ganska oviktigt. Tottenhams målvakt Carlo Cudicini har nämligen krockat på sin motorcykel. Enligt uppgift har han förts till sjukhus och ska där genomgå undersökning. Givetvis håller jag tummarna för att den gode Carlo ska klara sig från skadorna utan bestående men.
…och om du inte hoppar på snart så kommer du inte med på resan.
Var ett tag sen jag skrev senast. Sedan dess har det mesta rullat på, enda undantaget är väl egentligen att Svärje missade VM-slutspelet (vilket i och för sig är i sin ordning då dom inte alls förtjänat en plats i Sydafrika nästa sommar) och att Montreal går knackigt i inledningen av NHL-säsongen. Men annars går det som på räls. Förlängt till jul på kneget, Spurs fortsätter vinna matcher (och ligger i skrivande stund trea i Premier League), men framför allt – innebandyn är fantastiskt inspirerande!
Vi har inlett seriespelet i trean med fyra raka segrar. Spelet har inte varit på topp hela tiden, men det är väl inte heller att räkna med, så det känns skönt att poängen ändå trillat in och det känns också som ett gott tecken. Igår var det Forsby som kom på besök och även om dom började matchen bra och spelade riktigt bra utifrån sina resurser och sin taktik, så var vi bättre när vi väl kom igång.
Det har som sagt varit förfärligt kul med innebandyn på sista tiden. Jag tror inte att verksamheten i Rönnby SK:s äldre lag någonsin haft så mycket luft under vingarna. Vi har ett ungt lag med stor potential och det är mycket bra som är på gång och flera bra spelare som är på väg underifrån och vi har ett bra samarbete mellan lagen. Det är ett härligt gäng grabbar och bara att komma ner på en träning en sen kväll mitt i veckan är fantastiskt givande och roande. Det är fantastiskt att jobba med positiva människor som vill framåt. Och jag kommer fortsätta göra vad jag kan för att dra mitt strå till stacken.
Det har också blivit mer och mer aktuellt med filmandet av matcherna. Igår hade jag den stora glädjen att se en kollega på läktaren i Kristiansborgshallen. Hoppas att det sprider sig. Jag hoppas jag inte verkar självgod, men jag har ofta tyckt att det varit i alla fall lite konstigt att det inte är fler som filmar och lägger ut mål på Youtube eller andra sajter. Tekniken är idag så pass lättillgänglig och det är faktiskt inte svårt att göra klipp. Jag hade aldrig gjort det själv innan jag började för drygt två år sen och kan jag så kan vem som helst. Det handlar bara om att ha en skaplig kamera och en hyfsad dator. Sen är själva grejen att det tar tid, ganska mycket tid om jag får säga det själv. Man ska vara på plats i så pass god tid innan matchen börjar att man kan rigga i lugn och ro. Man filmar matchen. Man importerar filmen till datorn, och redigeringen tar också tid. Det beror såklart lite hur man gör det och hur noggrann och petig man är, men för mig tar det i alla fall mycket tid. Sen laddar man upp klippet och bränner matchen på en DVD, hur enkelt och smidigt som helst.
Det är det dock lätt värt den tid det tar och det leder till mycket glädje, för mig och tydligen även för andra. Jag har på sista tiden fått mycket uppskattning, vilket ju såklart känns härligt. Tidigare i höstas, när vi hade våran första match i Juniorallsvenskan, pratade jag med domarna efteråt och dom undrade ifall jag kanske hade lust att filma en match åt dom nån gång. Vi kom överens och lotten föll på matchen Rönnby IBK – IBK Dalen, vilket resulterade i att jag spenderade lördagen den 3:e oktober på K-borg från halv ett vid lunchtid till klockan sju på kvällen, och sen resten utav kvällen och stora delar av natten, söndagen och i stort sett all fritid måndag till torsdag framför datorn med allt material som jag hade filmat. Jag gjorde ett Youtube-klipp från matchen och la ut.
Glädjen ja. Någon dag efter att jag lagt ut klippet på Youtube fick jag ett mail ifrån mamman till Dalens målvakt. Hon förklarade att hon hade sett klippet och att det var dotterns första elitseriematch från start, och dottern blev dessutom utsedd till matchens bästa spelare i Dalen. Så mamman undrade ifall det gick att ordna så att hon fick köpa en kopia på DVD från matchen som jag ju egentligen gjort till domarna. Givetvis! Jag redigerade klart filmen och brände en kopia och skickade med stor glädje iväg DVD:n till Umeå-trakten. Det är som ordspråket lyder; delad glädje är dubbel glädje. Jag vet inte om jag med ord kan uttrycka hur glad jag blir av att mitt filmande kan vara till sådan glädje för någon annan. Hoppas filmen kommer till nytta där uppe!
Nu är det inte så himla ofta som filmandet blir just såhär lyckat, men det är klart man blir glad när man märker att folk uppskattar all den tid man lägger ner och det arbete man gör. Jag har för övrigt fått förfrågningar om att filma fler matcher åt andra lag än just mitt eget herrlag i Rönnby SK, och så länge det inte krockar med RSK är jag alltid öppen för förslag.
Och en annan gång ska jag berätta för er om hur mitt filmande blivit en del av en omfattande koppleriverksamhet… men det får bli en annan gång.
Tyvärr fick jag förlita mig på en eftersändning av matchen, men den var väl värd att vänta på, det vill säga matchen i vilken Tottenham gjorde processen kort med Burnley. Slutresultatet skrevs till 5-0 igår när lagen möttes på White Hart Lane och lagkaptenen Robbie Keane gjorde fyra av Spurs mål. Det var för övrigt Keanos första hattrick på sex år. Det hade dock kunnat bli fler mål om alla Tottenham-spelare satt sina chanser. Men ett fall framåt efter de senaste två bleka matcherna mot United och Chelsea.
Det var för övrigt en lättnad att se Sebastian Bassong i laguppställningen, Bassong som ju skadade sig otäckt när han slog huvudet i marken i matchen mot Chelsea förra helgen. Michael Dawson satt också på bänken så läget är inte längre så krisartat som det såg ut att vara för en vecka sen när både Bassong och Ledley King fick bytas ut efter skador.
Samtidigt spöade Liverpool Hull med 6-1 på Anfield. Å andra sidan förlorade Chelsea borta mot Wigan. Jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att Hull och Burnley släppt in flest mål i Premier League så här långt, och då har ändå Burnley slagit Manchester United hemma med 1-0. Portsmouth och West Ham ligger under nedflyttningsstrecket och även Fulham ligger längre ner i tabellen än vad jag hade trott. Spurs ligger dock för tillfället fyra, så jag klagar förstås inte. Med tanke på hur ligan har börjat tror jag det kan bli en mycket intressant säsong oavsett vilken ände av tabellen man tittar på.
Vi hade också seriepremiär igår i Division 3, bortamatch mot Pettersberg. Jag vet inte om vi någonsin ställt upp med ett så ungt lag förut. Av nitton spelare som var uttagna till match var sjutton stycken födda på 90-talet. Då saknade vi visserligen veteranen Kristoffer ”Koffe” Carlsson (född 1985) och vi hoppas fortfarande på Jonas Ferm (-76), men annars var Tony Hirvero (-82) och Jim Olsson (-85) de enda som var äldre än tjugo.
Det var väl lite typisk premiärmatch i första med två lag som kände lite på varandra, men i andra drog vi ifrån och vann till slut ganska komfortabelt med 9-2. En bra insats och ett rättvist resultat kan jag tycka. Jag tror dock att Pettersberg kommer spotta upp sig med tiden, jag tycker inte alls de borde hamnat så långt ner i tabellen ifjol, de var klart bättre än tabellplaceringen antydde. För vår egen del fick vi vad vi ville ha, en bra start på säsongen. Ska bli kul att se hur resten av serien går.
Om inte annat så kan ni kolla in klippet så får ni se våra nya läckra matchställ.
Dagens Idol: Jacke Sindenius med sitt hattrick (varav två Zorro-mål).
Nu börjar det dra ihop sig för seriepremiär. Idag spelar Rönnby SK säsongens första match i Juniorallsvenskan, och på lördag spelas första matchen i Division 3. Pettersberg står för motståndet i premiären. Pettersberg hamnade på nionde plats i tabellen förra säsongen men man gjorde flera bra matcher och hade inte det riktiga flytet med sig, hade man haft det hade det definitivt trillat in fler poäng och det hade i så fall bättre speglat lagets insats. Så vi tror på en spännande match på St. Ilian på lördag.
Trenden under Rönnbys försäsong har varit uppåtgående. Uppsala-cupen var inte speciellt lyckad men däremot gick man till semifinal i Sverigespelen förra helgen och förlorade mot Surahammar med 2-1. Stämningen i truppen är bra och det andas ungdomlig optimism. Får man bara ihop det kan det räcka hur långt som helst.
För att uppmärksamma att säsongen nu drar igång har RSK TV satt ihop ett litet klipp som en hyllning till en av Rönnby SK:s största profiler. Hoppas ni gillar det.
Pratade med en läkare idag, blir till att stanna hemma ett par dar till. Tvi vale!
Tur då att jag, inspirerad av min gode vän Dan, var förutseende nog att för ett par månader sen inhandla ett exemplar av Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting. Detta inköp har faktiskt visat sig vara mer lyckat än jag kunnat ana. Det är nämligen så att det första som jag undervisade sjuorna i när jag började jobba på Rönnbyskolan i januari var geologi och hur jorden ser ut inuti. Och det var precis den delen i Brysons bok som jag just läste klart. Och det var väl detta sammanträffande som fick mig att bänka mig framför datorn…
Jag kanske ska förklara lite närmre. Brysons bok är faktiskt väldigt underhållande att läsa. Vad han skriver om är, som titeln skvallrar om, alltings historia. Universum, hur det kom till och hur det har utvecklats. Han förklarar saker på ett sätt som man kan förstå och se framför sig, så till vida det går att lyckas med det vill säga, vissa saker är verkligen krångliga att ta till sig. Dessutom berättar Bryson mycket om många av de forskare som bidragit till den kunskap vi idag har om universum och hur det är funtat. Lyckligtvis är inte bara Bryson en kunnig författare som på ett humoristiskt sätt presenterar alla gamla gubbar (de flesta av dom döda), många av de gamla gubbarna verkar också ha varit riktiga original som lätt platsat som karaktärer i vilken Shakespeare-pjäs (eller dokusåpa för den delen) som helst. Eller enklare uttryckt – boken är förbannat kul att läsa. Sen lär man sig kanske nånting på vägen också, men det kanske ni kan stå ut med.
Jag skulle verkligen rekommendera den här boken till nästan vem som helst, men det krävs nog att man inte är helt ointresserad av ämnet. Är man det så har man knappast något att förlora på att läsa boken. Därför vill jag härmed proklamera:
Dagens boktips: Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting.
Har inte känt särskilt mycket inspiration till att skriva på slutet, det har varit fullt upp på kneget och dessutom har jag lyckats bli sjuk, feber och snuva. Förra veckan var vi i Rättvik med sjuorna och det var då jag började känna mig snuvig. När jag kom hem däckade jag på soffan och sen dess har jag inte varit på topp. Tyvärr missade jag Sverigespelen, en turnering som vi av tradition alltid brukar vara med i (Rönnby SK alltså), det var synd att jag inte kunde vara där med kameran och föreviga den fina insatsen som laget stod för (förlust mot Sura med 2-1 i semifinalen).
Rättvik var helt OK, lite långt att åka kanske om det bara vore för aktiviteternas skull, men stället i sig var verkligen schysst, särskilt nere vid Siljans strand. Eller vad säger ni?
Synd bara att man känner sig som en levande död såhär efteråt.
Efter många om och men tog Spurs återigen tre poäng i Premier League, denna gång 2-1 hemma mot Birmingham. Förra gången Birmingham spelade i Premier League vann dom båda mötena med Spurs, men icke så denna gång. Ironiskt nog var det kanske på grund av Sebastians Larssons byte på stopptid, Larsson som ju avgjorde med sitt 3-2-mål förra gången lagen möttes på White Hart Lane, som gjorde att Tottenham kunde vinna. Det finns få saker jag avskyr så mycket som fördröjande byten på stopptid, så det var extra, extra skönt att det inte lyckades idag.
Spurs dominerade bollinnehavet i första och Birmingham fick allt som oftast bara slå ifrån sig. Men trots pressen så kom det inga mål i första, det skulle dröja till andra halvlek. Birmingham kämpade tappert men med tanke på det tryck Tottenham skapade, med första halvleks kung Luka Modric i spetsen, tycker jag att segern gick till rätt lag, om man ser matchen i sin helhet. Peter Crouch, som fick ersätta Modric tidigt i andra, gjorde välförtjänt 1-0 och därmed sitt första ligamål för The Lilleywhites i den 72:a minuten, efter en mycket fin frispark från Tom Huddlestone.
Det tog dock inte många minuter för Birmingham att kvittera. Cudicini och Hutton strulade tlil det rejält i Tottenham-försvaret och Lee Bowyer kunde enkelt peta in 1-1 helt oattackerad. Tyckte inte det kändes helt rättvist. Birmingham spelade dock upp sig i andra och när klockan började närma sig 90 minuter satt man där som vanligt med den där obehagliga känslan i magen. Det krävs ju så lite för att en match ska gå i stöpet. Men idag var det Spurs som drog det längsta strået.
När klockan nått 90 minuter höll fjärdedomaren upp skylten som visade att domarn lagt till fyra minuter. En halv minut senare bytte Birmingham som sagt ut Sebastian Larsson, och det kanske man inte skulle ha gjort. Hade man inte maskat på det sätt man gjorde hade inte domarn lagt till extra tid på de fyra minuterna och då hade Spurs kanske inte hunnit avgöra. Inte heller fick Larsson göra ett nytt drömmål. Inte för att jag klagar dock. När klockan passerat 94 minuter så strupplade förre Tottenhambacken Stephen Carr ungefär på samma plats som Arsenals Gael Clichy i mötet med Spurs förra säsongen på Emirates Stadium, och precis som då var Tottenham inte sena att dra fördel av slarvet. Roman Pavluychenko avancerade längs högerflanken och hittade Aaron Lennon i mitten med en precis passning, och Lennon skaffade sig skottläge och satte segermålet bakom Joe Hart i Birmingham-kassen, varpå vilt segerjubel utbröt i TV-soffan.
Spurs har sålunda fortfarande full pott såhär långt. Det känns lite overkligt, men det måste ju vara sant. Känns hur som helst bra inför fortsättningen. Det känns också bra att Spurs vinner matcher som den här och den mot West Ham. Alltför ofta har det varit vi som släppt in mål på slutet. Känns underbart att få vinna istället. Så nu är det bara att njuta av tillvaron. Come on you Spurs!
Så nu, när Tottenham för första gången sen supersäsongen 1960-61, börjat med tre raka segrar…kan ni för en gångs skull ta laget, och våra tips, på allvar? Kan ni applådera en ligastart som inte är ett stort skämt?
Nej min bäste herre, det kan i alla fall inte jag. Du får ursäkta, men jag håller på Spurs och jag kommer inte ta ut minsta lilla molekyl i förväg. Det lärde jag mig för länge sen.
Jaja, Spurs leder Premier League. Det är ju trevligt. Men det handlar inte om att leda efter tre omgångar utan efter 38. Om Spurs leder efter 38 matcher, då kommer jag jubla – och det kommer kännas skönare för oss trogna Spursfans än vad Uniteds samtliga PL-titlar känns för United-fansen. Tro mig.
Inte heller kan jag känna mig helt nöjd med gårdagens seger över London-rivalerna West Ham. Första halvlek på Upton Park var jämn och båda lagen hade kunnat göra mål, men det stod 0-0 i paus. Tidigt i andra gjorde Carlton Cole, West Hams överlägset bästa spelare för dagen, 1-0 efter ett praktskott som Cudicini inte kunde rädda. Kort efter det svarade dock Cole för en riktig Picasso. Tottenham hade inkast på West Hams planhalva men bollen gick till Cole, som skulle passa hem till egen backlinje men istället lyckades med en perfekt framspelning till Jermain Defoe, som lätt kunde bomba in kvitteringen och säsongens fjärde mål.
Det blev Aaron Lennon, för dagen bäst i Spurs, som fick nöjet att avgöra derbyt. Efter ett fint anfall av Tottenham hamnade bollen hos Lennon på högerkanten. West Hams Jonathan Spector bröt men halkade till och Lennon kunde ohotad pricka in 2-1 bakom Robert Green, vilket också blev slutresultat. Anledningen till att jag inte är helt nöjd med matchen är att försvarsspelet inte kändes helt stabilt. Visst var Cole bra men jag tycker framför allt Spurs backade hem för mycket och lät West Ham spela runt bollen lite för mycket för att man skulle känna sig säker. Carlo Cudicini gjorde förresten en bra räddning på en nick av Luis Jimenez efter en West Ham-hörna, så om han såg lite ouppmärksam ut på Coles mål så revanscherade han sig där. För övrigt så höll i alla fall Spurs undan och jag tycker nog inte att West Ham skapade några riktigt bra chanser, det var mest ett par såna där halvt desperata skott utifrån som man ofta ser när laget som ligger under tappar tålamodet och börja gå på chans.
Nu väntar Doncaster i ligacupen här i veckan och sen Birmingham på lördag. Det vore riktigt bra om Spurs kunde vinna de två matcherna också för sen är det dags att ta sig an Manchester United och Chelsea i ligan, och ska Spurs överhuvudtaget ha en chans att hamna bland topp-fyra så tror jag ett de dels måste upprepa förra säsongens bra resultat mot storklubbarna och dels ha häng hela vägen.
Den som lever får se. Så länge det finns liv så finns det hopp. Sådant är livet för oss Tottenham-fans: en berg-och-dalbana.
- – - – -
Berg-och-dalbana verkar det vara för Liverpool också. Ifjol förlorade man två matcher på hela Premier League-säsongen. Ikväll kom andra förlusten på tre matcher hemma på Anfield med 3-1 mot Aston Villa. Skumt. Ska bli intressant att se ifall Benitez beter sig lika barnsligt som han gjorde efter torsken mot Spurs. Personligen tycker jag straffen Villa fick såg lite tveksam ut, men men, sånt brukar faktiskt jämna ut sig i längden.
